Radio i Tbilisi

Det var en het augustinatt i Tbilisi, sirenernas ljud hördes dämpat från fjärran. I en liten, sliten lägenhet ensam, satt Nika på den knarrande stolen. Han kände sig fången i ett minne av glädje, som om det surrade i rummet. En gammal radio, bortglömd sedan sovjetåren, klämde sig på det angivna sökfrekvensen som om den ville berätta något.
"Vi är mitt i en kris, Nika," sa hans syster Tamara hastigt i ett telefonsamtal för några dagar sedan. Hennes röst hade en raspighet, som om ord kunde spricka. "Folk lämnar staden."
Men Nika stod kvar. Inte för att han var feg, utan för att hans minnen av staden, av familjen, av allt han kände, var för starka. En siffra som rullade fram på radion fångade hans uppmärksamhet: 2008. Kriget låg som en skugga över hela Kaukasus, men här, i hans avskildhet, sköt allt fram och tillbaka.
Radion knakade till igen. "Nika… Det är jag," sa rösten. Det lät som hans egen, men det var något annat – en tunn nyans av oro. "Kommer du ihåg den vita dörren vid källaren?"
Nika frös. Han mindes källaren, men han mindes också en annan sak, en begravd känsla. En känsla av förlust. "Vad vill du?" mumlade han för sig själv. Hans hjärta började slå snabbare, som om det ville slå ut genom bröstet. "Är det du som pratar?"
Det var ingen som svarade. Han reste sig hastigt, stängde av radion och kände sig svettig. Ytan av hans verklighet kändes bräcklig, som en glasbit i handen. Han slog sig ner med huvudet i händerna, den stilla värmen kändes som en kvävande filt.
Och så återvände ljuset från radion, denna gång med ett brus som genast delade upp natten. "Du kan inte fly, Nika," ekade rösten. "Minnena är inte som du tror."
Svetten rann nerför hans panna när tankarna blev varmare; vad menade den där rösten? Vad hade han gjort? Ville han verkligen veta? En svag ljudlig klang, som droppande vatten, deformerade tystnaden.
Plötsligt kom han ihåg, en incident, en förtäckning av sanningen. En annan strid, en annan familj. Det rullade ut som i en film och han kände hur rädslan grinade mot honom. Minnet kom plötsligt tillbaka, en val som hade lett honom hit; att inte berätta, att inte skydda.
Han fortsatte att blunda, förbittrad över vad han hade hört – eller inte hört. Radion började knäcka som om den också grubblade. "Du har tappat akten, Nika," tystade den, som en låg röst. Han kände det, sakta men säkert; hans sanning höll på att försvinna.
Ordens sista slag avvek; tystnaden föll som en slöja. Nika öppnade dörren och lämnade lägenheten med en förnimmelse av att ha svikit sig själv.
Den varma natten höll på att bli kall, och rummet bakom honom kände sig mer som en främling än något han någonsin känt. Radion fortsatte att prata, men han blev aldrig mer densamma. TITLE: Radio i Tbilisi
Det var en het augustinatt i Tbilisi, sirenernas ljud hördes dämpat från fjärran. I en liten, sliten lägenhet ensam, satt Nika på den knarrande stolen. Han kände sig fången i ett minne av glädje, som om det surrade i rummet. En gammal radio, bortglömd sedan sovjetåren, klämde sig på det angivna sökfrekvensen som om den ville berätta något.
"Vi är mitt i en kris, Nika," sa hans syster Tamara hastigt i ett telefonsamtal för några dagar sedan. Hennes röst hade en raspighet, som om ord kunde spricka. "Folk lämnar staden."
Men Nika stod kvar. Inte för att han var feg, utan för att hans minnen av staden, av familjen, av allt han kände, var för starka. En siffra som rullade fram på radion fångade hans uppmärksamhet: 2008. Kriget låg som en skugga över hela Kaukasus, men här, i hans avskildhet, sköt allt fram och tillbaka.
Radion knakade till igen. "Nika… Det är jag," sa rösten. Det lät som hans egen, men det var något annat – en tunn nyans av oro. "Kommer du ihåg den vita dörren vid källaren?"
Nika frös. Han mindes källaren, men han mindes också en annan sak, en begravd känsla. En känsla av förlust. "Vad vill du?" mumlade han för sig själv. Hans hjärta började slå snabbare, som om det ville slå ut genom bröstet. "Är det du som pratar?"
Det var ingen som svarade. Han reste sig hastigt, stängde av radion och kände sig svettig. Ytan av hans verklighet kändes bräcklig, som en glasbit i handen. Han slog sig ner med huvudet i händerna, den stilla värmen kändes som en kvävande filt.
Och så återvände ljuset från radion, denna gång med ett brus som genast delade upp natten. "Du kan inte fly, Nika," ekade rösten. "Minnena är inte som du tror."
Svetten rann nerför hans panna när tankarna blev varmare; vad menade den där rösten? Vad hade han gjort? Ville han verkligen veta? En svag ljudlig klang, som droppande vatten, deformerade tystnaden.
Plötsligt kom han ihåg, en incident, en förtäckning av sanningen. En annan strid, en annan familj. Det rullade ut som i en film och han kände hur rädslan grinade mot honom. Minnet kom plötsligt tillbaka, en val som hade lett honom hit; att inte berätta, att inte skydda.
Han fortsatte att blunda, förbittrad över vad han hade hört – eller inte hört. Radion började knäcka som om den också grubblade. "Du har tappat akten, Nika," tystade den, som en låg röst. Han kände det, sakta men säkert; hans sanning höll på att försvinna.
Ordens sista slag avvek; tystnaden föll som en slöja. Nika öppnade dörren och lämnade lägenheten med en förnimmelse av att ha svikit sig själv.
Den varma natten höll på att bli kall, och rummet bakom honom kände sig mer som en främling än något han någonsin känt. Radion fortsatte att prata, men han blev aldrig mer densamma.