En kostym av förhoppningar

Havanna 1985. Gatorna andas av musiken som svävar i luften, en gammal sonat från en förlorad tid. Jag vandrar genom dimman av ensamma tankar, ditt skratt ekar i mitt sinne, men nu är det tyst. En fläkt av salt havsluft smeker mitt ansikte, blandar sig med den fuktiga lukten av gamla väggar som i tystnad burit på hemligheter längre än jag levt. Jag har en dag kvar, en dag att rätta till ett misstag jag burit som en lånad kostym, sliten och illa sittande.
Evelyn. Ditt namn smakar som kanel, rör sig lätt mellan tungan och tandköttet. Jag kan nästan se dig, din siluett sväva på gatan, fram och tillbaka, som en gamla skiva som hackar på en sorglig melodi. ”Varje beslut vi tar, är som en ton som försvinner i vinden,” sa du en gång, när våra fingrar snuddade vid varandra i en svettig bar, omgiven av röda och gröna ljus som dansade och föll som stjärnor.
Jag återvänder till dig, till vårt samtal på terassen med utsikt mot havet. Jag fumlade med orden, varje mening föll platt, som mina drömmar. Jag sade att vi skulle åka till Trinidad. Få människors ansikten återspeglas i mina tankar nu. Men jag minns att jag lät din hand glida ur min som en spöklig bygel.
Ett förvridet ekollon ligger vid mina fötter. Att se en avfälling som fyller sin tid med besvikelse. ”Visste du att det är så ensamt att vara en av de utvalda?” Viskar jag till koltrasten som sjunger från ett tak i närheten. Den svarar inte. En lastbil passerar med ett skrangligt ljud, jag följer ljudet av en låt jag aldrig hört, som likväl sätter sig som skör kvistar under min hud. Jag vill dansa, men mina fötter är fastlimmade i betongen av mitt eget val.
Det är kväll nu, och jag står framför en spegel. Kostymen hänger som en gravsten, ett minne av en man jag en gång var. I min reflektion ser jag hur en tyst ångest sveper in och lär mig att se på mig själv med ögon som inte längre tillhör mig. Jag beskär skäggstubbens inslag av förtvivlan och ikväll, just ikväll, kanske jag kan förlåta.
”Evelyn,” ropar jag ut mot natten, men inget svar kommer. Som om fukten i luften sväljer mitt rop. Till en annan del av Havanna. Kanske om jag bara går till salsaklubben, där ljusen flimrar och folk svänger med glädje. Kanske hittar jag dig där, bland de svettiga dansarna och musikens tryckande takt.
Men natten tar slut. En ny dag föds, och jag bryter min fasta alienation. Jag klär på mig kostymen och går ut i den svala morgonen. Varje steg är en sträng som brister, min kropp svindlar av hoppet som har blivit för tungt. Jag ser fram emot en ny chans. En känsla jag trott skulle vara min frihet. Och utan att veta att jag har förlorat något oåterkalleligt, sa jag adjö till den jag var. En sista ton, en sista gula förväntan… och bara tystnaden återstår. TITLE: En kostym av förhoppningar
Havanna 1985. Gatorna andas av musiken som svävar i luften, en gammal sonat från en förlorad tid. Jag vandrar genom dimman av ensamma tankar, ditt skratt ekar i mitt sinne, men nu är det tyst. En fläkt av salt havsluft smeker mitt ansikte, blandar sig med den fuktiga lukten av gamla väggar som i tystnad burit på hemligheter längre än jag levt. Jag har en dag kvar, en dag att rätta till ett misstag jag burit som en lånad kostym, sliten och illa sittande.
Evelyn. Ditt namn smakar som kanel, rör sig lätt mellan tungan och tandköttet. Jag kan nästan se dig, din siluett sväva på gatan, fram och tillbaka, som en gamla skiva som hackar på en sorglig melodi. ”Varje beslut vi tar, är som en ton som försvinner i vinden,” sa du en gång, när våra fingrar snuddade vid varandra i en svettig bar, omgiven av röda och gröna ljus som dansade och föll som stjärnor.
Jag återvänder till dig, till vårt samtal på terassen med utsikt mot havet. Jag fumlade med orden, varje mening föll platt, som mina drömmar. Jag sade att vi skulle åka till Trinidad. Få människors ansikten återspeglas i mina tankar nu. Men jag minns att jag lät din hand glida ur min som en spöklig bygel.
Ett förvridet ekollon ligger vid mina fötter. Att se en avfälling som fyller sin tid med besvikelse. ”Visste du att det är så ensamt att vara en av de utvalda?” Viskar jag till koltrasten som sjunger från ett tak i närheten. Den svarar inte. En lastbil passerar med ett skrangligt ljud, jag följer ljudet av en låt jag aldrig hört, som likväl sätter sig som skör kvistar under min hud. Jag vill dansa, men mina fötter är fastlimmade i betongen av mitt eget val.
Det är kväll nu, och jag står framför en spegel. Kostymen hänger som en gravsten, ett minne av en man jag en gång var. I min reflektion ser jag hur en tyst ångest sveper in och lär mig att se på mig själv med ögon som inte längre tillhör mig. Jag beskär skäggstubbens inslag av förtvivlan och ikväll, just ikväll, kanske jag kan förlåta.
”Evelyn,” ropar jag ut mot natten, men inget svar kommer. Som om fukten i luften sväljer mitt rop. Till en annan del av Havanna. Kanske om jag bara går till salsaklubben, där ljusen flimrar och folk svänger med glädje. Kanske hittar jag dig där, bland de svettiga dansarna och musikens tryckande takt.
Men natten tar slut. En ny dag föds, och jag bryter min fasta alienation. Jag klär på mig kostymen och går ut i den svala morgonen. Varje steg är en sträng som brister, min kropp svindlar av hoppet som har blivit för tungt. Jag ser fram emot en ny chans. En känsla jag trott skulle vara min frihet. Och utan att veta att jag har förlorat något oåterkalleligt, sa jag adjö till den jag var. En sista ton, en sista gula förväntan… och bara tystnaden återstår.