Brev från det förflutna

Regnet smattrade mot rutorna på Edinburghs gamla universitetsbyggnad. Inuti, omgiven av tunga volymer av bortglömda manuskript, satt Klara med ett brev i handen. Papperet var gulnat, och luktade gammalt damm. Hennes hjärta bultade; handstilen var hennes syters.
"Hör du, jag har kanske hittat något," sa Erik, hennes kollega, när han klev in. "Flera av de akademiska klubbarna rör sig nu i skuggorna, de pratar om uråldriga texter."
Klara stirrade på det dolde brevet som hon knappt kunde tro var verkligt. "Det här kan inte vara möjligt," viskade hon. "Eva är död sedan tre år."
Erik lyssnade noga. "Vad står det i brevet?"
"Att vi alltid skulle vara tillsammans, och att jag ska hitta den blå scarfen," mumlade Klara, hypnotiserad av orden. Scarfen hade varit Evas favorit. Var den en ledtråd? Vad ville hon?
"Det kan vara en del av det förflutna," sade Erik, och hans röst var låg och orolig. "Men vad om det är något mer?"
Ett obehag kröp in i rummet när Klara, driven av en impuls som hon inte helt kunde förstå, reste sig och lät sig föras bort av de kalla regndropparna utanför. Gatorna var ödsliga, och meningslösa tankar ekade i hennes sinne. Hon svängde in på en liten butik, dold mellan stenhuskonstruktionerna, där hon trodde att hon skulle finna scarfen.
Butiken var mörk, fylld av gamla föremål, men skräcken smög sig in när hon såg spegeln som stod lutad mot väggen. Där, i spegelbildens djup, framträdde en skepnad. En kvinna i en blå scarf, med ett ansikte som var så bekant men ändå så olikt. Klara kände hur paniken steg.
"Är det du?" frågade hon, utan att veta om hon ville ha ett svar.
"Det är alltid jag," svarade skepnaden med Evas röst, mjuk men skrämmande. "Du måste förstå."
"Förstå vad?" Klara snubblade bakåt, hennes händer grep tag i hyllan. Ljudet av glasskärvor som föll mot golvet skar genom den tysta butiken. "Är du här för att föra bort mig?"
"Jag är här för att befria dig. Men det kommer att kosta dig," sa Eva, blottande tänderna i ett svagt leende.
Nästa ögonblick kände Klara hur världen omkring henne svajade, hur regnet blev en del av hennes ångest. Hon släppte taget om sitt förflutna, men i samma ögonblick som skepnaden bleknade, hörde hon en viskning. "Så länge du bär den blå scarfen, är du aldrig ensam."
Klara fann sig tillbaka i sin lägenhet, scarfens kalla tyg i sitt grepp. Men den var förlorad. I en hastig rörelse hade den fallit. Hon stod naken inför tomheten, med insikten om att hennes syster aldrig skulle låta henne gå. Hon hade nu blivit en del av det förflutna, av det som en gång var.
Det fanns ingen väg tillbaka. TITLE: Brev från det förflutna
Regnet smattrade mot rutorna på Edinburghs gamla universitetsbyggnad. Inuti, omgiven av tunga volymer av bortglömda manuskript, satt Klara med ett brev i handen. Papperet var gulnat, och luktade gammalt damm. Hennes hjärta bultade; handstilen var hennes syters.
"Hör du, jag har kanske hittat något," sa Erik, hennes kollega, när han klev in. "Flera av de akademiska klubbarna rör sig nu i skuggorna, de pratar om uråldriga texter."
Klara stirrade på det dolde brevet som hon knappt kunde tro var verkligt. "Det här kan inte vara möjligt," viskade hon. "Eva är död sedan tre år."
Erik lyssnade noga. "Vad står det i brevet?"
"Att vi alltid skulle vara tillsammans, och att jag ska hitta den blå scarfen," mumlade Klara, hypnotiserad av orden. Scarfen hade varit Evas favorit. Var den en ledtråd? Vad ville hon?
"Det kan vara en del av det förflutna," sade Erik, och hans röst var låg och orolig. "Men vad om det är något mer?"
Ett obehag kröp in i rummet när Klara, driven av en impuls som hon inte helt kunde förstå, reste sig och lät sig föras bort av de kalla regndropparna utanför. Gatorna var ödsliga, och meningslösa tankar ekade i hennes sinne. Hon svängde in på en liten butik, dold mellan stenhuskonstruktionerna, där hon trodde att hon skulle finna scarfen.
Butiken var mörk, fylld av gamla föremål, men skräcken smög sig in när hon såg spegeln som stod lutad mot väggen. Där, i spegelbildens djup, framträdde en skepnad. En kvinna i en blå scarf, med ett ansikte som var så bekant men ändå så olikt. Klara kände hur paniken steg.
"Är det du?" frågade hon, utan att veta om hon ville ha ett svar.
"Det är alltid jag," svarade skepnaden med Evas röst, mjuk men skrämmande. "Du måste förstå."
"Förstå vad?" Klara snubblade bakåt, hennes händer grep tag i hyllan. Ljudet av glasskärvor som föll mot golvet skar genom den tysta butiken. "Är du här för att föra bort mig?"
"Jag är här för att befria dig. Men det kommer att kosta dig," sa Eva, blottande tänderna i ett svagt leende.
Nästa ögonblick kände Klara hur världen omkring henne svajade, hur regnet blev en del av hennes ångest. Hon släppte taget om sitt förflutna, men i samma ögonblick som skepnaden bleknade, hörde hon en viskning. "Så länge du bär den blå scarfen, är du aldrig ensam."
Klara fann sig tillbaka i sin lägenhet, scarfens kalla tyg i sitt grepp. Men den var förlorad. I en hastig rörelse hade den fallit. Hon stod naken inför tomheten, med insikten om att hennes syster aldrig skulle låta henne gå. Hon hade nu blivit en del av det förflutna, av det som en gång var.
Det fanns ingen väg tillbaka.