Kylan genomborrade den råkalla kvällen i Västerås, där regnet föll som tyst gråt över asfaltens grå yta. Klara lampor sken ned på gatan och reflekterade sig i vattenpölarna; en gammal man gick, hans andetag synliga som vita moln. Han bar en kvittoremsa i fickan, en påminnelse om ett val som fortfarande sårade.
"Dina ögon är som en spegel," sa en röst bakom honom. Det var Anna, som de senaste månaderna hade blivit en skugga i hans liv. "Men jag ser min egen sorg i dem."
"Hur kan du se något i mig?" svarade han, vänd mot henne men sökande efter avstånd. "Jag är nästan osynlig."
Hon skrattade kort, en obekväm ljud som avslöjade mer än bara lekfullhet. "Kanske är vi alla osynliga på vårt sätt. Det är först när vi försvinner som någon ser oss, inte sant?"
En tystnad uppstod, fylld av spänning som om den kunde sprängas. Regnet föll ständigt, en stilla påminnelse om deras gemensamma avstånd. Han kände kvittoremsan bränna mot huden, som om den bar på alla de val som han inte hade gjort.
"Jag vill att du ska se mig," sa hon, stegen närmade sig. En klibbig längtan fanns i hennes röst, som om hon ville tränga in i hans inre. "Också när jag är borta."
Han svettades, tankarna snurrade i hans huvud. Kunde hon förstå? Just som han skulle svara, försvann hon in i ytlighetens dimma. En skugga lämnas kvar, som en ekon i regnet.
Han svängde sig om, och såg den tomma gatan bakom sig, kontrasten mellan ljus och mörker, när kvittoremsan föll ur fickan och flöt bort med vattnet. I det ögonblicket av lättnad och skräck insåg han att den sanna förlusten var att bli sedd en enda gång – just som han försvann.
"Det finns en historia där," mumlade han för sig själv. "Och jag är inte längre i den." Det som tidigare var en väg nu var en avfart till något okänt. Hans andetag var en melodi av smärta, en balansakt i illusionen av existens.
När han gick framåt försvann ljuset i regnet, och asfaltens kalla yttersida förblev spartansk. Det låg en hypotetisk kvitto-remsa bland de svarta vattnen där kraven på att bli sedd och att försvinna blev en oåterkallelig del av hans liv. En av dem som skulle förbli tyst, och en av dem som skulle låta sig alltid försvinna.
About the Author
