Kvällshettan i Bangkok klibbar som en obehaglig dröm. Luften är smittad av avgaser, en konstant påminnelse om stadens hjärtslag – pulsar av siffror som börjat skena. Klockan från väggen tickar, men dess sekundvisare vaggar fram som om den luras, säger mer om det som skett än det som kommer. "Vi har all tid i världen", hade Nick sagt en gång, med ett snett leende. Men just nu, i denna röriga värld av neonljus och dunkande musik, känns varje minut som sluten i mardrömmens grepp.
Isoleringen biter sig fast i mig. Jag ser folk passera, deras ansikten snabba skuggor av dimmor och misslyckanden, men här står jag, fast, som en uråldrig statue i en förvildad park. Var är du, David? Varför svarar du inte? I just denna stund när jag behöver dig mest, har du försvunnit in i dimman av våra förflutna val.
Fläktarna surrar, men de kan inte bryta svettens överflöd, kan inte dämpa den eko av ensamt pris. Klockan rör sig för fort, en påminnelse om att tiden är något som kan köpas och säljas, precis som lojaliteten i vårt liv. "Vi sa alltid att vi var bröder", viskar jag till mig själv, men vad är en bror värd när mörka hemligheter skapar brustna löften?
Ett kort skyfall, plötsligt, som om himlen brast. Dropparna slår mot trottoaren och bildar svarta pytter av rödaktig jord. Jag skyndar mig in i en liten bar vid sidan av gatan, älskad av underjorden men vördad av dem som är kvar. Bartendern möter mina ögon med en oro som jag inte kan uttyda men som gräver sig in i mig. "Har du sett honom?" frågar jag, en aning desperat.
"Vem?", frågar han åter, med en tystnad som skär djupare än något vad jag kan föreställa. Hela min kropp skriker av ångest när jag hör honom säga namnet som inte längre har någon plats i mitt liv. "Sluta. Det här är inte mitt liv längre." Bredvid mig hänger en klocka, den tickar hastigt och jag ser hur den pressar på, bäddad i ångest.
"Du kan inte flybort från vad som är. Inte ens med den där." Bartendern ler snett, hans ögon blöt av okänt syfte. "Lojalitet – den du har förlorat kan inte återfås." Jag drar ett djupt andetag, förankrad av dess sanning. Allt är förlorat.
David, min bror. Vart har du tagit vägen? I nattregnet förvandlas din bild till något jag inte längre kan se. Sista droppen av hopp faller, och klockan stannar. Jag förstår nu; det finns ingen väg tillbaka, bara mörkret som växer sig starkare.Tiden som försvann
About the Author
