Kairo stod stilla under den brännande himlen, den torraste hettan smekte gatorna där sanden virvlande dansade i ljusets intensitet. Klockan hade just passerat middagstid, men det kändes som om tiden hade förlorat sin betydelse i denna historiska oro. Farida rörde sig genom folkmassorna, hennes hjärta slog snabbt, med varje steg kände hon skuggan av något som jagade henne, en hemlighet som gjorde henne osynlig.
“Irrar du igen, min vän?” ropade Amir, hans röst haussad av skratt när han anslöt sig. Hans ögon glittrade, men det fanns en djupare nyfikenhet där. “Det är varmt, du borde inte ge dig ut ensam.”
Farida tvekade ett ögonblick. “Jag söker inget, bara…” Hennes röst föll, och hon fingrade nervöst på kvitto-remsan som låg i fickan på hennes tunika. Den var ett minne av deras möte, en symbol för något som kunde förstöras av dagen. “Bara några timmar av luft.”
Amir lutade sig närmare, en serie av frågor bakom hans leende. “Är det han igen? Den där mystiska främlingen?”
“Var försiktig,” mumlade hon. “Du vet inte vad han betyder för mig.”
“Eller vad han kan ta ifrån dig,” svarade Amir, och det var nu som en skugga av oro passade sig för hans ord. De fortsatte framåt, trots det brännande solljuset, men Farida kände sig mer som en fluga fastspikad till en vägg, fångad av ett eget beslut.
Det var vid Tahrirtorget som de stannade. Damm och röster blandade sig som en symfoni av förväntningar och bekymmer. “Jag är inte rädd,” sa hon plötsligt, fast mer för att övertyga sig själv. “Jag vet vad jag vill.”
“Du vill bli sedd, men vad om du försvinner istället?” Amir svarade, otydligt, som om han talade om något större. Just då knarrade en dörr i närheten, och Farida svängde runt, ögonen sökande.
Där stod han, den mystiska främlingen, hans ansikte doldt av skuggor. Farida kände kylan i sitt hjärta. “Jag väntade,” sade han, en viskning som ekade av frestelse. Hon ville fly, men hennes fötter blev tunga av begär.
“Kom med mig,” sa han. “Det finns en plats där ingen ser oss.” Oron svällde i hennes bröst. Amir sträckte ut sin hand, men hon vände sig mot främlingen. Det var nu eller aldrig, en chans att släppa sig själv i mörkret av det okända.
Med ett sista hastigt beslut klev Farida fram mot främlingen, och hon kände hur Amir ryggade tillbaka, hans ansikte drabbat av besvikelse. “Du tror inte att du bara kan försvinna?” ropade han, men ljudet svann bort i bruset av den varma vinden.
När de försvann bortom horisonten, fanns inget kvar av Farida, bara det tystnad som följde i hennes spår. Kvitto-remsan föll till marken, ensam, som ett eko av ett liv som aldrig skulle bli sedd igen.
About the Author
