Under en blek, grå himmel slet vinden sig igenom ruinerna av den gamla staden. Askan från striderna var fortfarande tjock på gatorna, liksom minnena av skriken som en gång ekade mellan väggarna. Här, i hörnet av en kvartersgränd, stod en ensam man, Hans, med en cigarett hängande i mungipan. Hela hans kropp kände tyngden av kriget, trötta muskler och utmattad själ.
"Vi hittar dem inte, du vet," sa en röst bakom honom. Det var Otto, en gammal vän, hans ansikte rynkat men ögonen glödde fortfarande av hopp.
"Vi måste." Hans svar var kort, exakt. Han snurrade cigaretten mellan fingrarna, blöt av salivet, och kastade den sedan på marken.
"Det är inte värt det," sa Otto. "De är borta. För alltid."
"Men vi kan inte ge upp på dem", viskade Hans, mer för sig själv än för Otto. "De förtjänar att bli funna."
De rörde sig mot det som en gång varit en bar, nu bara en samling av förstenade minnen. Inuti, bland mörka träbänkar och trasiga flaskor, kunde de nästan höra musiken som en gång sprakat av liv.
"Hör du det?" frågade Hans.
Otto skakade på huvudet. "Det är ingenting."
"Och ändå är det allt," sa Hans. "Vi minns dem i musiken. De finns kvar i tonerna."
De satte sig på en av de trasiga bänkarna. Hans lutade sig tillbaka. En gammal bild föll ur hans ficka och la sig på bordet. Tre unga män, leende, hela världen framför sig. Otto tog tag i kortet, betraktade det länge. "De var modiga."
"Ja, och de är försvunna. Ingen som samlar in deras minne." Hans röst bröts av en sorts sorg.
Otto suckade. "Kriget tar mer än bara liv. Det tar våra historier, våra drömmar."
Han tog cigaretterna, tände en, och röken lämnade hans läppar som ett sista farväl. "Vill du skicka ett meddelande till dem?"
Hans såg på honom, förlorad i ögonblicket. "Meddelande? Vi kan inte ens höra varandra."
"Men vi kan skriva till dem. I våra hjärtan. De måste veta att vi fortfarande kämpar."
Det var tyst i några sekunder, men tystnaden var laddad med en viss förtvivlan. Hans ville tala, men han hittade inga ord.
Otto tryckte hans axel. "Kom igen nu. Vi går hem. Du måste äta."
Ute var vädret fortfarande kyligt, molnen hängde lågt. "Och om vi inte hittar dem?" sa Hans till slut.
"De är liksom du och jag nu," Otto svarade. "Mina brother. Kanske är de frågande. Men vi lever. Och det är något."
När de gick mot skuggan av ruinerna kände Hans en lättnad, som om kriget hade släppt sitt tag, ens för ett ögonblick. Kanske var det tillräckligt för att de skulle fortsätta.
