Längtan
Branden av kvällens ljus svävade genom fönstret. Ewa stod i köket, med händerna bakom ryggen, betraktade skuggan av träden som dansade utanför. Doften av stekt lax fyllde rummet medan hon suckade djupt och tryckte läpparna samman. "Jakob, kom nu!" ropade hon, utan att vända på huvudet.
"Ja, ja, jag kommer!" ropade han tillbaka från vardagsrummet, där han kämpade med fjärrkontrollen. Ljudet av skratt på tv:n blandades med den mjuka musiken som spelade i bakgrunden.
När Jakob till sist klev in, var det som om tiden stannade. Hans hår lyste mot det gyllene ljuset, och Ewa kunde knappt föra sin blick bortom honom. "Du vet att jag älskar lax," sa han och gav henne en förförisk blick.
"Jag vet." Hennes röst var svag, nästan som om hon övade sig på orden. "Men det är inte bara lax som lockar."
Han kom närmare, tog en bit av laxen med fingrarna. "Som alltid, Ewa, du är svår att tyda." Hans röst var lekfull men hade en underton av något mörkare.
"Är det så?" Hon kände hur en antydan av irritation kröp fram. "Vi lever ju i samma hus, Jakob. Jag är din, och du är min, eller?"
“Är vi verkligen det?” svarade han och torkade händerna. "Eller är vi bara två själar som glider förbi varandra som skuggor?"
Ett kort ögonblick stod de stilla, och Ewa undrade om han kände samma fyllighet i rummet som hon gjorde, länge innan orden kom.
“Jag känner… jag har alltid känt det,” sa Ewa, knytnäven hårt knuten under bordet. "Men ibland kommer jag på mig själv med att leta efter dig i andra."
Jakobs ansikte sken av förståelse, men han vände sig om med en snabba rörelse. "Så du smyger?" sa han. “Möter du dem i natten?”
"Nej, men… ibland händer saker som jag inte kan förklara. En känsla av att jag vill gå bort. Du och jag, Jakob, så många ouppfyllda drömmar."
“Du är en dröm,” sa han tyst. “Men drömmar kan försvinna i morkret.”
Det var tyst en stund, bara ljudet av deras andningar som fyllde köket. Det som en gång var en säker hamn kändes plötsligt som ett stormigt hav.
“Ewa, jag oroar mig,” sa han, nästan som en viskning. “För oss.”
Hon såg in i hans ögon. “Vad är det du oroar dig för? Att jag ska lämna? Att jag inte är det du behöver?”
“Nej, jag är rädd att vi inte ens ser kärleken när den står framför oss,” sa han när han flyttade sig närmare. "Som en spegelbild i en stilla sjö."
Ewa skulle just svara, men istället sträckte hon sig mot honom. Deras läppar möttes i en brinnande kyss, som var både en avskeds- och en försoningskyss.
Och när de bröt sig loss, insåg de båda att iefter deras ord, allt var oskrivet. Tiden hade fortgått, men de hade inte gjort det; nu var de meningen tillsammans, inte i det förflutna, men i detta ögonblick av förnyad längtan.