In the fading light of a future Sydney, brandrök svävade stilla över de svarta hustaken, en stank av gammal förlust och förräderi. Mörka skuggor lurade i gränderna, där trådlösa kameror snavade på stigarna av människors oro. En plötslig kustvind svepte in, bar med sig ekon av avlägsna skratt och hemligheter som låg begravda under aska.
"Du tror verkligen de är döda?" Sa Mia, hennes röst som en viskning i det blå ljuset från en närliggande advertisement-skärm. Hennes ögon glittrade av en mix mellan hopp och rädsla.
"De försvann, utan ett spår. Ingen har sett dem sedan den där natten," svarade Sam, hans röst fast men ändå skakig, som om han balanserade på en kant av insikt och förnekelse.
Det hade varit fyra månader sedan gängledaren Alex försvann, som om han svävade bort till en annan verklighet, likt röken från en brand. Ingen visste vad som hade hänt, men ryktet om en förräderi intimt omslutet i rädsla färgade staden.
"Folk pratar," fortsatte Mia, ögonen flackande. "Att han kanske skapas på nytt någonstans. Vem vet vad de har i det okända landet?"
"Det finns inget okänt land," snäste Sam, och hans puls ekade av irritation. "Kasta inte bort tid med vad som helst. Det är bara tomma ord." Han vred på sitt armband, som påminde honom om övervakningens närhet, som cykelhjul mot asfalten.
Regnet föll över dem, men vinden ledde det bort. De stod på gränsen, omfamnad av en atmosfär tung av förlust. "Det finns ett korn av sanning i varenda lögn,” sade Mia, och hennes ansikte tystade hans invändningar. "Tänk om han finns där ute? En röst av nåd bland de utstötta."
"Vi kan inte leta efter spöken," sa han, men hans röst saknade den tveksamhet som en gång präglat den.
En rysning passerade, då en nyhetssändning blinkade från en skärm ovanför dem. "Kravaller bröt ut i stadens utkanter," råmade den brusande rösten från den artificiellt intelligenta nyhetstjänsten. "Folk är oroliga för gängens osynliga ledare. Är de döda eller rädda?"
"Se där," mumlade Mia, "de väcker dem till liv. Vi är inga spöken, vi är berättelser. Berättelser som vill skapa sin egen verklighet."
Det hon sade var så djupt att verkligheten slog henne med en stark kraft. Sam såg på henne, och för första gången på länge kände han en gnista av förtröstan bland aska och förtvivlan. Vad om hon hade rätt?
En ljudlig smäll bröt tystnaden. Larmade stim av människor fyllde luften, ett elektriskt sus av hysteri som blandades med sputande andedräkt.
Där, mitt i röken, fanns en skepnad i skuggan. Alex, inte död utan osynlig. En hemlighet som inte sade sitt namn. Sam insåg att ibland kan det som försvinner, för bli mer verkligt än något annat