Före dem, i dimman över Bosporen, stod Emine och betraktade vattnets tysta, förtrollande rörelser. I avlägsenhet hördes bönesångens klagan, en helig ljusstrimma genom det gråa, där staden föll i sin egen förälskelse och förtvivlan, allt medan hon fick sin sista chans.
Tre timmar tidigare hade hon och Kadir mötts i en liten café på Galata-bron. Det var där hemligheter delades med mjukt undertryckt röst.
“Vi kan inte fortsätta så här,” sade Emine och hennes ögon undvek hans blick.
“Aldrig har jag velat annat än att vara med dig,” svarade Kadir, hans röst som en svag vind i hennes öron. “Men vad är vi om inte skuggan av våra omständigheter?”
Hon kunde nästan smakade det bittert-söta i hans ord, en båge av hopp och förtvivlan. Klasserna som skiljde dem åt var en mur, osynlig men så märkbart väldefinierad, som hette identitet, som hette tradition.
“Du vet att jag inte kan lämna min familj,” fortsatte Emine och kände hur varje ord sved i hennes strupe, “inte för dig.”
“Din hjärta är inte hos dem längre.” Kadir lutade sig fram, och hans trygghet skar genom det dimmiga svavelandet av hennes förtvivlan. “Det är hos mig; det har alltid varit hos mig.”
Hon andades djupt, in i det fuktiga, kalla luften. “Och om vi blir upptäckta?”
“Då är det bara en historia.”
Ordets allvar kramade om hennes bröst. Berättelsen de skrev skulle, precis som Bosporens ström, fortsätta flöda oavsett vilket motstånd de mötte. Men på andra sidan denna övertygelse låg skräcken av det okända — mardrömmen av att älskas utanför gränserna av vad som ansågs acceptabelt, att bli till intet i sin egen värld.
När mörkret föll över staden kände hon en dragningskraft, inte bara till människan som stod framför henne, utan också till vattnet som tyst viskade hemligheter i tid och rum. Kanske var det så enkelt som att ge efter, att låta sig flyta med strömmen, att förlora sig själv för en stunds lycka.
“Skulle du vårda min själ?” frågade hon, och plötsligt darrade hon av en känsla som både var skrämmande och underbar.
“Jag skulle slåss för den, skarpt och ömt,” sade Kadir, och hans ögon glittrade med en beslutsamhet som fullkomligt dränkte henne i hopp.
Från en avlägsen moské kom tonerna av bönesång, klanger fyllda med känslor som var både svåra och lätta — villkoren för deras förbindelse svävade i luften.
Emine vände sig om, den kalla dimman kramade om hennes kropp, och i sinnena drömde hon om en värld där deras kärlek fick blomma. Men troen på det möjliga skaver i bröstet, och med varje steg närmade hon sig ett avgörande ögonblick; där val dök upp som vägskäl, oavsett dimensionen av deras känslor.
I den dämpade skärpan av kvällen insåg Emine att deras saga inte kunde skrivas utan prövelser. De hade skapat varje ord av sitt liv som en civilsamhälleligt högst tveksam men brännande kärlek, nu hängande i tvivel.
Med Bosporens dimma som en ström av osynlig skönhet, stod nu valet i hennes händer