Kairo, 1919. Den torra hettan sveper genom gatorna med en furiös intensitet, nästan som en påträngande besökare. Damm och sand har smugit sig in i varje springa, och i varje gathörn samlas en skugga av oro. Människor viskar om det som hände, den osäkerhet som ligger som en tung filt över staden. Jag sitter här i det dunkla hörnet av ett kafé, där jag kan iaktta, utan att bli sedd.
Dagbok
31 mars 1919
Ljuger. Det är det enda som finns kvar i denna stad. De säger att mina kloka ord har något att göra med den hemlighet jag bär. Varför har jag låtit den växa som ett ogräs inuti mig? Mina tankar snurrar kring busskortet som lämnades kvar i fickan till hans kappa. Jag skäms för att jag glömde, utan att förstå att just det kortet skulle bli min ofrivilliga ånger. Skulle jag ha sagt något till honom om det, eller var jag för rädd för att avslöja allt?
Meddelande
Till Elise,
Ditt skratt förföljer mig. Du måste förstå att det vi delade är en dröm i en främlings värld. Jag fick inte veta hans namn, men nu är jag rädd för att mitt hjärta kastar mig i en fördömelse jag inte kan återvända från. Det vara bara en kyss i skuggan av pyramiderna; vad finns kvar av det? Ingen vill se oss, ingen vill veta. Mina steg ekar ensamma på de dammiga gatorna. Jag hoppas att du fortfarande slumrar tryggt i din säng.
Brev
Kära Ahmed,
Jag önskar att jag kunde trycka på paus i tiden för att kunna få tillbaka de stunder vi sa var för alltid. Men mitt hjärta bär på en hemlighet, en liten lögn, och vågar jag erkänna att jag är rädd? Sanden flyttas, men vad döljer den? Ditt busskort. Tänk om det som en gång knöt oss samman nu har blivit vårt slut.
Denna hetta tycks bränna allt; jag ser människor handla mot en backgrund av skrämmande tystnad. Jag hör deras viskningar, deras fördömanden som biter sig fast i vägarna. Sekunderna drar ut som tuggummi, och jag ser hur mitt förflutna och minsta handlingar sjunker in i glömskans mörker.
När jag går hem en kväll, har jag en känsla av att något är fel. Gatan är tyst, och min puls slår snabbare. Jag får syn på ett hus och fruktar att det är där hemligheten hotar att läcka ut.
Hans röst ekar, "Vi måste vara försiktiga. Om någon får veta, så kommer vi att förlora allt." Nu står jag där, vid porten till en annan verklighet. Jag bär inte bara på min rädsla; jag måste konfrontera något större än jag. Om min hemlighet avslöjas kan jag aldrig återvända till det liv jag en gång känt. Jag svalnar till vid insikten — detta är min sista chans.
Och när jag sträcker mig mot knappen för att ringa på, glider mitt finger över busskortets yta i fickan. En kall vind sveper förbi, och i det ögonblicket vet jag att det är för sent att dra sig tillbaka. Det förflutna har fångat mig, och skuggan av lögnen är allt som återstår.
Med en sista, avslutande känsla av förlust, trycker jag på knappen. Dammets överflöd och hemlighetens tyngd krossar dimensionen av kärlek till pulver framför mig.
About the Author
