Det regnade i Buenos Aires, en kylig natt i september 1976, där gatorna förvandlades till skimmer av ljus och spegelbilder av förflutna minnen. I en av de hemliga barerna i San Telmo, där skuggor lurade i varje hörn, samlades män med ögon fyllda av både tro och rädsla. En klocka tickade, alltid för fort, som om den kände till hemligheterna som låg begravda i jordens djup.
"Vi handlar om lojalitet," sade Miguel och tog ett djupt andetag. "Men lojalitet kan köpas. Det har vi lärt oss." Mörka, okända öden svävade i luften, och bortom musiken från tangon ekade tystnaden av försvunna själar.
"Vad är priset?" frågade Clara, vars blick var fördolt bakom ett fladdrande skynke av blått ljus. Hennes ansikte hade spår av svartsjuka, av svek och av den oro som föddes i det fördolda. Det fanns en historia mellan dem, en historia som lämnade lik såsom klockan som oavbrutet tickade framåt.
"Den kommer att kosta mer än du tror," mumlade Eduardo, som sitter i ett av de dunklaste hörnen, med en klocka i fickan. "Och en dag, när tiden väl är inne, kommer du att förstå."
Genom baren glimmade blickarna av en oväntad men tyst överenskommelse. Rösterna sjönk till viskningar, och rummet kvävdes av möjligheten av försvinnande – människor, drömmar, liv. I ett litet rum bakom baren låg drömmen om frihet, förvriden av dess egna krav.
Under natten hade de enats om en uppgörelse, men nu, när den oåterkalleliga klockan tickade, framträdde priset i form av en annan förlust. Clara visste att hon snart skulle tvingas göra ett val – antingen beskydda sin bror eller följa sin förälskelse i dessa män, som var både hennes räddning och hennes fördömande.
"Jag kan inte göra det," sa Clara plötsligt, och stämningen blev kvav. "Inte om det betyder att sälja min själ."
"Men vi är redan förlorade," svarade Miguel, och hans ögon var mörka, som brunnar utan botten. "Det handlar bara om vem som köper oss först."
Regnet fortsatte att falla när det blev tyst. Det var i den tystnaden som klockan, som hade räknat ner deras tid, föll till marken med ett krossande ljud. De visste att beslutet var fattat; ingen väg tillbaka.
Det var Eduardo som bröt tystnaden, hans röst fylld med uppgivenhet. "Det är nu eller aldrig," viskade han. Med en hastig rörelse möttes deras ögon, och i den stunden, dit ville ingen av dem verkligen gå.
Som klockan som gick för fort, föll det som en skugga mellan dem; en förödande insikt. Clara vände sig bort, och med ett sista hjärta som klappade mot kinans insida, visste hon att de alla en gång skulle förlora sig själva i sitt sökande efter trygghet.
Natten svepte över staden, och när regnet fortsatte att falla var alla viskningar nu överflödiga. En av dem skulle försvinna, men ingen skulle minnas namnet.
About the Author
