Det var en av de där dagarna i Kapstaden, 1994, när vinden blåste hårt från havet och solen stod klar på himlen. Stenarna på stranden var varma under fötterna, trötta av solens eldgula strålar. Daniel stod där, med blicken fäst mot horisonten, där havet och himmel möttes i en bländande kant. Han kände hur tiden sprang förbi, som klockan på hans handleder som gick för fort, alltid före, alltid fel.
Det var hans födelsedag; firandet, som skulle ha varit, låg bakom honom, dolt bland skarpa minnen och osäker lojalitet. Rädsla och längtan flöt samman, och på avstånd hördes det dova ljudet av en motorcykel. Han lutade sig mot en stor svart sten, kände dess kalla yta mot sin rygg. Den var där, som hans vän, men han visste att stenen inte kunde tala om svek.
"Du står där som en gammal gubbe, Daniel," sa Leo, hans barndomsvän. "Är det inte dags att du slutar spela djup och bara kommer tillbaka till verkligheten?"
Daniel såg på honom, och hans svar var tyst. Han visste att Leo hade valt sidan, trots det osynliga bandet mellan dem. "Verkligheten är en illusion", mumlade han. "Särskilt när vår tid är fel."
"Det handlar inte om tid," svarade Leo, hans röst skarpt som vinden. "Det handlar om vad du är beredd att ge upp. Lojalitet är inte gratis längre."
En annan man kom fram, en stor skugga som klädde sig i svarta kläder, ansiktet dolt av en hjälm. Rösten var kall. "Daniel, du måste välja."
Daniel kände hur huden på hans nacke knottrade sig, men han stod fortfarande tyst. Klockan slog en timme, men han visste att det var fel. Med ett hastigt grepp lyfte han klockan och lät den dingla framför dem, som en varning. "Vill ni att jag ska ge mig, bara för att tiden går för fort?"
Leo skrattade, men skrattet kändes tunt, som glas som kunde spricka. "Ingen bryr sig om din tid. Du måste visa vad du är beredd att betala för att vara kvar."
Skuggan tog ett steg framåt. "Eller för att bli fri."
Plötsligt föll besluten som stenar mot marken. Daniel kände att en del av honom släppte taget, som en ande ur sin bur, bar sig själv mot en värld som var kall och hård. "Tårarna vi håller tillbaka, de kostar oss mkt," sa han plötsligt. "Men jag vet vilken väg jag har valt."
Leon rynkade pannan, men i hans ögon fanns det ingen förståelse, bara en plötslig insikt av något förlorat.
Det fanns ingen tid att förlora, och när Daniel vände sig om, fanns det inte längre något utrymme för tvekan. Han tog stegen bort från dem, bortom stenarna, mot horisonten där solen brändes ner. Beslutet var klart; inget skulle vara detsamma. Klockan tickade, han visste att tiden inte längre var hans vän. En sista våg slog mot stranden, och stenen som hade hållit honom fäst föll solklart bakom honom.
About the Author
