Den kvava sommarkvällen i Shinjuku föll mörka moln över neonljuset. Regnet kom plötsligt, som en överraskande attack, ytande sig som oro i staden. Takdropp snappade upp ljudet av fotsteg på den blanka, blöta asfalten. Kenta stod lutad mot väggen utanför en bar, med blicken fäst på dörren som aldrig låstes. Han visste att hon fanns där inne. Svek och lojalitet, kluvenheten mellan dem, formade det som en skugga i hans hjärta.
"Är du verkligen här för mig?" sade han tyst, trots den gällande musiken inom lokalen. Ingen hörde hans viskning, förutom de regntunga dropparna.
"Vi har pratat om det här, Kenta," svarade Miko genom dörren, hennes röst svag men närstående. "Hela vår historia—vi kan inte bara hoppa över allt."
Det brinnande ljuset från skyltarna speglade sig i regnet, och minnen av deras gångna stunder kom tillbaka med frukten från besvikelse. Kenta kände hur sviket var lika påtagligt som lukten av blöt asfalt. "Men vad om minnena inte är sanna? Lagren av lögner som vi byggt upp?"
Miko tystnade en stund, som om hon övervägde om orden skulle skada mer. Hennes hemligheter var som mörka skuggor, beredda att angreppa. "Kenta, du vet att jag respekterar dig. Men ibland pressar man sig själv för hårt."
Kenta band den trasiga snörningen på sina skor, en gest av desperation. "För något på insidan är allt annat än klart. Vad är det vi bygger? En illusion? En fasad framför en dörr som aldrig låses?"
Det var då åskan rullade över himlen som ett krigssymfoniskt eko, omfamnande dem med sin kraft. Hon öppnade dörren något, och en strimma av ljus föll över hennes ansikte, blottade sår som var svåra att dölja. "Ibland är det enda sättet att gå framåt att gå bakåt."
Kenta sträckte ut handen, men osäkerheten fick honom att stanna. "Miko, har vi ens något kvar? Utan lögner är vi bara två främlingar."
Med en hastig rörelse stängde hon dörren, som om det var en barriär mot det förflutna. Ljudet ekade mellan dem. Kenta kände hur mörkret i staden invaderade honom, hur lojaliteten han en gång kände förvandlades till känslor av bitterhet.
Regnet föll mer intensivt, som en purgatorisk dusch av nedslagen rutin. "Jag trodde på oss," mumlade han till sig själv, innan han vände ryggen mot den dörr som förblivit stängd, som en bekräftelse på allt de förlorat. Varje steg han tog undan var ett avsked, och i den kvävande hettan av sommarkvällen blev han ensammare, bortom räckvidd och hopp.
Den låsta dörrens ekande skrike hördes kvar i hans själ, och med varje droppe som föll försvann en del av det som en gång var. Det fanns ingen återvändo.
About the Author
