Askan hängde i luften som en känsla av icke-existens. Sydney, med sina högteknologiska skyskrapor i blått ljus, var knappt synlig bakom en tjock vägg av brandrök. Kustvinden bar med sig ekon av ett liv i förändring, en tid där människornas liv övervakades av drönare som svävade som skuggor.
Mia kände hur kvitto-remsan i hennes ficka nötte mot huden, en påminnelse om något som en gång varit. En besvikelse eller ett val? Hon var inte säker längre. För varje steg hon tog på det nedslitna asfalterade gatan, blev hon mer medveten om att hon var osynlig för de flesta. De passerande, uppslukade av sina holografiska skärmar, såg inte hennes ansikte, de såg bara ytterligheterna av det samhälle de levde i.
"Ser du det?" Mias röst var en viskning, riktad mot oljekranar och sönderslagna fönster. "Allt vi förlorat."
En man stannade till, hans ansiktsdrag ännu ungdomliga men hans ögon trötta. "Jag ser bara det som finns kvar," svarade han och lutade sig lite närmare. "Ett liv av övervakning."
"Ja," sade hon och plockade fram kvitto-remsan, sträcka sig efter mening. Den fruktansvärda listan över köp – mediciner, teknik, begravningar. "Men vad är meningen här?"
Han skakade på huvudet. "Meningen är att bli sedd. Att inte försvinna."
Jag vet inte om jag vill bli sedd, tänkte Mia. Kanske var det en illusion, del av en större maskin.
De fortsatte gå, båda tysta, som om orden varit en lyx de inte längre hade råd med. De smälte in i mängden som bara några flisor av grus. På gatan hördes sorlet av människor och ett svagt surr från drönare.
"Kan jag få se vad du har?" frågade han plötsligt. En oväntad nyfikenhet blottade sig i hans röst.
Mia räckte honom kvittot. "Det är bara skräp."
"Här finns alltid en historia," sade han och tittade på remsan som om den var en karta till försvunnet land.
Och där, i hans ögon, speglades något. Ett ögonblick när deras ensamma själar möttes, bekämpande för att bli sedda.
En siren ljöd i fjärran. Askan virvlade som snö. Hon visste att tiden inte stod still, att något skulle ske.
"Om du vill bli sedd, ta steget,” sa han och blinkade mot drönarna.
Mia svarade inte. Istället vände hon sig bort, lämnade honom med sina hopp och drömmar. Det var nu eller aldrig. Kvitto-remsan frasade mot hennes ben, en påminnelse om vad som skulle kunna vara, men även om vad som aldrig blev.
Kustvinden omfamnade henne som en gammal vän och förde henne längre bort från staden. Det blev tyst. Allt ljus försvann i en dimma av aska och framtiden kändes mer avlägsen än någonsin.Kvitto av försvinnande
About the Author
