I Reykjavík, där vinden viskar hemligheter i stormens brus, kämpar jag med minnets skarpa klor. Lågtrycket sveper över staden, och den salta dimman biter i ansiktet som en påminnelse om vad som en gång var – om valet jag tog på en plats där ljuset skär igenom mörkret som en kniv i havsvattnet.
"Kommer du att stanna?" Din röst, så klar, ekar i mitt minne. Jag ser dig framför mig, ansiktet skenande av en glädje som inte längre är min del. "Jag har lovat att alltid vara här för dig."
Men löften bär ibland tyngden av en sargad själ, och i sorgens ekokammare har jag sakta erkänt att friheten jag längtade efter bara var en illusion. Jag kan inte fly vinden som rör sig genom gränderna, kan bara känna hur den stryker mot mig som din hand en gång gjorde. Var det kärlek eller bara sorg som förenade oss, som en osynlig tråd av längtan som jag nu klipper med min egen tvekan?
"Vad gör du?" frågar du plötsligt i mitt huvud, irriterad ton, som om du alltid har vetat att jag skulle bli förlorad i det som är och inte längre finns. "Varför kan du inte bara förstå?" Varje ord ur din mun skulle tillsammans kunna skapa en storm, men nu är de bara spöken av det som var. Jag vänder bort mitt ansikte för att slippa se den smärta som sprids i dimman.
Som ett misslyckat löfte fladdrar jag fram och tillbaka mellan verkligheten och minnena. Jag ser människor på gatan, förlorade i sina egna drömmar, och jag inser att jag också är ett spöke. Känslan av din hand som knyter sig runt min, hur jag motstått att dra dig in i mitt mörker – det har alltid funnits där.
"Kan vi inte bara glömma?" föreslår jag, fast besluten att inte låta känslorna sväva fritt; jag vet att det inte finns någon väg tillbaka. Din tystnad är ett knivblad mot min hals, och jag älskar och hatar dig lika mycket för det.
"Nej, för vi har alltid vetat", svarar du till sist, sakta, som om varje ord är ett rop av förtvivlan som sveper bort i vinden. "Att vi tillhör varandra på ett sätt som skapar is där det borde vara ljus." Jag känner hur mitt hjärta krossas under den isiga tyngden av det som inte kan vara; varje slag är ett halvhjärtat försök att bryta mig loss.
Stormen viner runt mig, och jag står kvar vid fönstret, förlorad i det skarpa ljuset som skär igenom dimman. I det ögonblicket förstår jag: att vi, trots allt, alltid kommer att förlora kampen mot kärleken – den förbjudna, den dystra, den som föddes ur drömmar och slutade med förlust.
About the Author
