Vattnet forsade genom gatorna i Seoul den monsunregniga natten. Ji-hoons hjärta slog så hårt att han trotsade regnet, vilket piskade mot fönsterrutor och takplåtar, för att nå sitt mål. I sin ficka låg telefonen, men skärmen var svart, som en spegel av hans själs förtvivlan. Han mindes orden han aldrig skickat, meddelandet han så hastigt raderat. "Möts vi en sista gång?"
Ett ögonblick tidigare, i en kafé där ljuset fladdrade som ett minne, hade en kvinna stannat till framför honom – Hae-jin. Hennes ögon bar en djup, skrämmande ärlighet. "Det finns alltid något att rädda, Ji-hoon. Men du måste ge oss en chans." Hennes röst var som droppar av klor mot glas, och hans förmåga att svara var fylld av en skuld han alltid burit.
"Det finns ingen chans för mig," mumlade han tillbaka. "Det är för sent. Jag kan inte… jag är under deras kontroll." Oron från övervakningens grepp kände han klamra sig fast, som en skugga som följde honom genom mörkret. Men klockan tickade, och han visste att det var nu eller aldrig.
I en flyktig stund, när världen runt dem föll i maktlöshet, kunde han se skönheten i hennes ansikte, det glittrande vattnet som speglade deras drömmar. "Det handlar om mod. Om att göra det rätta!" sade hon. Det var ett främmande begrepp för honom; rätt och fel hade för länge sedan förlorat sina tydliga konturer.
Han vågade tänka att de kunde reparera det de brutit sönder tillsammans. Men vid nästa ögonblick blev hon en skugga i regnet, och han såg hur hon försvann längre bort som en förlorad möjlighet. Med ett hastigt beslut i bröstet sprang han tillbaka för att hämta sina gamla mönster. Kanske, bara kanske, kunde han spela ett kort till.
Då fick hans mobil plötsligt liv. Ett meddelande blinkade till – blott en blänkande möjlighet. I hans brådska efter att skydda sig själv hade han raderat Hae-jins ord. Samtidigt som han påminde sig själv om det förlorade, förblev hans ställning för fel; en sista chans förblev dolt bakom en vägg av snedvriden logik.
Som gryningen närmade sig, tryckte han på knappen under skärmen och kände dragningskraften av ett beslut. Ljuset av hans upplysta telefon föll på hans ansikte som en formerande dom. Det var för sent; varje val han gjort ledde honom mot detta nu, där skuld och frihet knöt sig samman.
Hon stod där bakom honom nu, och med ett knäppt hjärta, insåg han att det enda han kunde göra var att ingå i sin egen skugga. "Varför kan jag inte bara vara fri?" viskade han, men svaret kom aldrig – bara tystnad, som ett kvävt rop i natten. Han såg sig omkring, blöt men klar i det kalla ljuset, och tog det enda steget som var kvar.
Han kastade telefonen i det mäktiga strömmen av vatten som svepte förbi, en symbol för både hans rädsla och hans beslut att aldrig återvända. Ögonen, fyllda av tårar, kunde nu äntligen se – och med en svårt uppsliten själ kunde han inte längre bära tyngden av sin egen historia.
About the Author
