Det är en råkall kväll i Västerås, regnet hänger som tyst mot asfaltens svarta yta, och jag står här, ensam, i skuggan av en gammal ek. När jag drar handen genom den blöta håret känner jag hur varje dropp blir en del av denna förbjudna längtan, av något som inte kan varas. En kvitto-remsa i fickan påminner mig om våra stunder, varje rad ett bevis på att vi någonsin har funnits i varandras liv, men också om att jag inte får vara här. Mitt hjärta slår ett andetag av skräck och glädje i ett; på andra sidan den tysta gatan står du, tecknet på det förlorade.
"Vi kan inte fortsätta så här," viskar jag, även om jag vet att min röst är tyst för den som inte önskar höra. Du möter min blick men släpper snart den, som en fågel som förstår att flugornas dans är livsfarlig. "Men vi kan inte ge upp heller," svarar du, din röst ett försiktigt ekande av det som en gång var. Jag ser ditt ansikte i svag belysning, får en bild av en framtid som inte existerar; en knut i mitt bröst, en ångest av det som aldrig kan förverkligas.
Regnet blir intensivare, som om himlen gråter för vår skull. Jag ser hur vattendropparna på ditt ansikte blandas med insikter som ingen får se. "Om vi inte är försiktiga," säger jag och trycker knytnäven mot fickan där kvittot ligger, "kommer vi att försvinna." Du ler, men det blir en skugga av sårade minnen. Denna orkestrerade tystnad är den mest förödande av alla, en sträng av närhet som vi båda försöker nå, men som alltid glider undan. Det är som att vi befinner oss i ett rum av glas, där allt som rör oss skapar sprickor.
"Du ser mig inte längre. Inte verkligen." Ditt ord slår som en påminnelse i natten. Jag, som står i regnet, är fortfarande rädd för att förlora dig för gott, att du ska försvinna som dimman som lättar när gryningen kommer. Varje sekund känns som en evighet, varje andetag som en klump i halsen.
Och så, plötsligt, är stunden bruten. Jag känner hur kvitto-remsan klibbar mot min hand, dess skrangliga papper bär på våra hemligheter. Du blir en skugga som glider bort, din gestalt i mörkret försvinner medan jag står kvar – för alltid förlorad bland minnen av stunder som aldrig kan återupplevas.
Det enda kvarvarande beviset på vår förbjudna kärlek har blivit en enslig kvitto-remsa, ett fragment av oss som glider undan, en tyst acceptans av att ibland är kärleken en väg tillbaka, men som hänger i luften som ett ärr. Jag hör regnet som smattrar mot asfaltens salta yta, varje droppe en hyllning till det som en gång var, men nu bara kvarstår som ekon av det fördolda. Som en slutgiltig påminnelse att jag är sedd först när jag försvinner.
About the Author
